Nytt spännande projekt

Idag har jag bland annat arbetat med att skapa en ny sajt – avfallsbantning.se – och där kommer jag att blogga om mitt nya försöksprojekt ”Avfallsbantning för dummies”.

Ni som känner mig minns kanske att jag för ungefär sex år sedan gjorde att (halvgalet) projekt som hette ”Bara svensk mat” då jag… bara åt svenska råvaror. Det var jättesvårt men jag ville göra ett statement för att visa hur krångligt det är om man bara vill äta svenskt, vilket jag verkligen brinner för att folk ska göra mer. Jag vill hoppas på att jag var med på ett litet hörn och inspirerade människor till att oftare välja svenskt kött. Idag finns faktiskt en större förståelse för värdet av inhemsk livsmedelsproduktion.

Hur som helst!

När det gäller varje människas klimatavtryck finns det jätteproblem i vår del av världen. Vi belastar jordens resurser alldeles för mycket med våra konsumtions- och resvanor. Jag flyger mycket sällan utan fokuserar på vad vi kan göra i vardagen. Vi vill sopsorta, men de flesta orkar/hinner inte göra det. Det är omständigt, det kräver ofta bil. Lite motsägelsefullt med tanke på att vi genom sopsortering ska h-j-ä-l-p-a miljön…

Det jag vill göra med ”Avfallsbantning för dummies” är att testa hur det är att undvika att ta IN avfall i hemmet. Jag ska inte prata så mycket mer om saken, ni kommer kunna läsa mer när vi närmar oss december.

Projektet drivs och ägs av mig men ni kommer att, med start i december, kunna läsa krönikor om det i hållbarhetsmagasinet Gröna Draken och höra poddar som produceras under nästa år i ett samarbete mellan bombusmedia och Gröna Draken. Väl mött!

Krönika: Om när en man tog rygg på mig en natt på väg från bussen

Kära man.

Då menar jag män i allmänhet. Även du som gärna skriker ”inte alla män” när feminister talar om strukturer.

Om du, man, kliver av bussen en varm sommarnatt (eller vilken annan natt eller dag som helst) – undvik att ta rygg på och gå typ en eller ett par meter bakom kvinnopersonen som också klev av samma buss. Särskilt om det bara var ni som klev av och gatorna i kvarteret är tomma.

Din blotta närvaro som person av manskön sprider tyvärr rädsla i en sådan situation. Detta oavsett om du aldrig krökt ett hårstrå på en kvinnas huvud eller om du hatar de män som skrämmer, kränker och överfaller. Det spelar heller ingen roll vilken hud- eller hårfärg du har.

Mitt förslag: Ta ditt ansvar – sakta ner eller gå över på andra sidan gatan. Skapa behörigt avstånd mellan er. Kanske särskilt om kvinnopersonen flera gånger tittar sig över axeln, på dig. Det betyder att hon noterat din närvaro och troligtvis känner sig rädd. Hon funderar kanske på om du tänker överfalla henne och om hon i så fall i förebyggande syfte ska ta av sig klackskorna och kuta och/eller skrika högt.

Att ta det ansvaret i en sådan situation innebär inte att du måste se på dig själv som en dålig person, däremot slipper kvinnan ta ansvar genom att med andan i halsen gå över på andra sidan gatan.

Och, nej, det går inte för en kvinna att avgöra vilka män hon inte behöver känna sig rädd för. Jag önskar att det fanns någon slags radar.

Hårt jobb i maj – nu blir det novellförfattande!

Nu i dagarna avslutar jag ett större jobb som Olle Sjöstedt Information AB beställde av mig för lite mer än en månad sedan. Det har varit ett roligt, tidskrävande och utmanande arbete som handlat om att producera redaktionellt material (text, bild, film) om ett projekt som sjuor på Risbroskolan i Fagersta gjort tillsammans med Region Västmanland, Trafikverket, Fagersta kommun och Norra Västmanlands kommunalteknikförbund (kommunalt bolag).

Eleverna har producerat förslag på trafiklösningar för riksväg 66/68 samt kommunala vägar för att göra överfarterna säkrare ur deras perspektiv. Väldigt roligt att intervjua engagerade lärare och kloka 13-åringar om detta! Olle Sjöstedt är den som sammanställer materialet och förpackar det.

Hoppas kunna länka till filmarbetet här när det är slutgodkänt av uppdragsgivarna.

Jag har filmat med en iPhone 7. Har till den en mikrofonmygga från Röde samt ett väldigt lätt och litet enbensstativ från Manfrotto. Redigerar materialet gör jag i Adobe Première Pro.

När jag började frilansa beslutade jag mig för att köpa in utrustning för att även kunna ta filmjobb, men jag valde att köra ”light” eftersom jag inte vet hur stor del av arbetet som blir rörligt. Jag har gjort det här filmarbetet med fokus på att det positiva innehållet ska komma till sin rätta så bra som möjligt med enkla medel. Om det visar sig att jag får fler uppdrag som kräver mer avancerad teknik så kommer jag att investera i stabilare produktionsmaterial. Jag har redan en systemkamera (Canon EOS 7D) som är extremt bra även som filmkamera, men den kräver också ett mycket kraftigare stativ och kamerahållare samt andra tillbehör. Eventuellt behöver jag också en kraftfullare dator om jag ska redigera tyngre filer (filerna blir mycket större i Canon-kameran än iPhone). Men jag vill inte köpa på mig grejer som bara blir stående så jag kör i mindre skala till att börja med!

Hur som helst. Tack vare att jag fått ovanstående uppdrag, samt ytterligare ett (lite större reportage till Tandhygienisttidningen) från Olle Sjöstedt så har nu möjligheten att ägna kommande veckor åt mitt privata skönlitterära skrivprojekt öppnat sig. Efter midsommar börjar mitt sommarvikariat som VLT:s familjeredaktör så jag vet att jag har både jobb och inkomster närmaste månaderna. Känns toppen! (men… har du ett uppdrag kommer jag inte säga nej)

Första tiden som frilans blev bättre än jag vågat hoppas – men precis som jag önskade. UNDERBART!

Jessica Andersson, bombusmedia. Foto: Lennye Osbeck

 

Fokus skönlitterärt projekt och uppstart

Tjoho – jag har det så bra!

Vore jag smartare så kanske jag borde oroa mig eftersom jag inte drar in storkovan den här månaden, men det gör jag inte. Jag har lite sparade pengar och några dagars jobb inom Mittmedia inbokade. Dessutom har jag ett par intervjuer till både insålt och ännu icke insålt knäck – och ett möte med för mig ny redaktör som (jag hoppashoppas) kan leda till jobb framöver.

Framför allt är jag så glad, så glad, så glad över att jag de senaste veckorna sett till att ta mig stressfri tid till skrivande av mina noveller. Jag blev antagen till Skrivarakademiens Författarskola och genomför den under våren (länken är till deras sommarkurs av densamma, men innehållet är lika). Det är skräckblandad förtjusning att andra läser och ger feedback på mina noveller. Mest skräck och förtvivlan till en början men mer och mer förtjusning. Jag lär mig SÅ mycket och känner skrivglädje igen för första gången sedan i somras. Stentyngder har lyft från mina axlar efter en seg höst och vinter.

Och… i början av maj drar jag till Oslo på långweekend aka skrivarresa – LÄNGTAR! Jag åkte till Oslo på i somras på grund av att jag kollat ögonen ur mig på SKAM och blivit sjukt betuttad men staden var bättre än väntat så nu åker jag tillbaka för stadens egen skull. Ser fram emot skrivbonanza och skönt häng.

 

Något haltande (men ändå bra) start – Gröna Draken och Karins Magasin

Jag tog lite ledigt i påskhelgen men nu är jag igång på allvar med frilansandet. Det har börjat bra. Klev upp vid sju, tog mig ur pyjamasen (viktigt!) och kom igång med arbetet en timme senare.

Har gjort en plan för min leverans till Gröna Draken den här månaden – jag ansvarar för produktionen av ett uppslag som heter ”Hållbart&Blandat”. Det är smått och gott om hållbarhet utifrån socialt, ekonomiskt och ekologiskt perspektiv. Ett väldigt roligt jobb som känns så viktigt! Under min tid på Lantbrukarnas riksförbund (LRF) fick jag på allvar upp ögonen för hur viktigt hållbarhetsperspektivet är och att det måste finnas där i alla beslut, stora som små i allas vardag.

Så till det som haltat en aning… min ena katt Tage blev akut sjuk och fick opereras för urinstopp för en vecka sedan och även om försäkringen täckte en hel del så lämnade vården av honom ett hål i plånboken som krävde viss ekonomisk omstrukturering. Hade tänkt att jag skulle ha gjort mina investeringar (nytt skrivbord, kontorsstol, kamerastativ, kameramikrofon) innan den 1 april, men det fick vänta. Jag får sitta vid köksbordet/soffan och jobba i några dagar till. Snart kommer jag kunna göra några av inköpen – tjoho! Ser särskilt fram emot skrivbordet… det jag sett ut är litet men lagom funktionellt för mina behov.

Ikväll blir det kulturell förning – hurra! Brukar besöka en så kallad litterär salong här i Västerås som heter ”Karins Magasin” – brukar vara väldigt stimulerande diskussioner och ämnen där.

Skönlitterär skrivarstuga med Fåröakademien

Jag sitter med i styrelsen för Fåröakademien och det här året genomför vi, förutom huvudaktiviteten ”Författarveckan på Fårö”, även mindre författarevents för akademiens ledamöter.

Lördagen den 17 mars samlades åtta av oss på Karby gård utanför Täby där vi pratade om våra projekt, utbytte idéer, skrattade en del men framför allt – skrev. AC Collin, aka Kreagrafen, var värd för dagen!

En rolig och produktiv dag för mig. Jag färdigställde en novell som är min nästa inlämningsuppgift till Skrivarakademiens Författarskola som jag deltar i under våren.

Micael Lindberg och i förgrunden en härlig skärmbild med miljöbilder från vårt älskade Fårö.
Malin Byström, AC Collin och Catrine Tollström
Rose Tillström Mattsson och Jenny Jacobsson.
Kulturhunden Pop.
Jessica Andersson (jag). Foto: Jenny Jacobsson

Nu kör vi!

Det är dags igen. Välkommen det nygamla bombusmedia.

Den första april tar jag åter steget ut i frilansverksamhet på heltid och jag ser mycket fram emot att ta mig an uppdrag från nya och gamla uppdragsgivare. Tidigare perioder av eget företagande har jag blandat redaktionellt nyhetsarbete med text, bild och film till informationsprojekt i organisationer och jag ser framför mig en liknande tillvaro nu.

Det är oerhört viktigt för mig att vara lojal uppdraget jag tilldelas och ser det som en hederssak att se till att uppdrag inte krockar med varandra.

Skrivande har alltid varit min spetskompetens men fotograferandet ligger mig också varmt om hjärtat. De senaste åren har jag skaffat mig nya erfarenheter inom rörlig bild, både framför och bakom kameran, vilket förhoppningsvis kan komma intresserade uppdragsgivare till gagn. Mitt mål är att producera några smakprov så snart jag lämnat min tillsvidareanställning på Fagersta-Posten bakom mig.

En dröm jag haft så länge jag kan minnas är att skriva, och publiceras, skönlitterärt och under den närmaste framtiden kommer jag förutom ovanstående att bjuda er besökare av min hemsida på ett och annat smakprov av mitt nuvarande projekt.

Stay tuned!

Jessica Andersson, bombusmedia. Foto: Lennye Osbeck

Krönika: Om en film som förminskats tillräckligt många gånger

Den är lätt att vifta bort som ”romantisk”, filmklassikern Dirty Dancing, som hade premiär för 30 år sedan. Det är okunnigt. Låt inte skönheten, kärlekshistorien, dansen och musiken lura er.

Att Dirty Dancing kallats lättviktare har aldrig känts okej, inte ens när jag var 13 år och gick i sexan. Jag glömmer aldrig den fredagskvällen. Salongen var full och jag drabbades av tunnelseende i 96 minuter, fylldes av det där smått överjordiska som jag därefter egentligen bara upplevt på Springsteen-konserter. På nattbussen sjöng jag och mina kompisar ”Mmmhm… time of my life, nananana” hela vägen hem och i skolan på måndagen satt vi och talade om upplevelsen.

Magister Lars kom fram och ville veta vad som hänt. Jag som älskade att läsa böcker sade att jag önskade att Dirty Dancing fanns som bok för då skulle jag kunna läsa den om och om igen. ”Nåja, den boken skulle nog bli ganska tunn” sa han.
Kränktheten!

Kränktheten som vällde upp inom mig i den stunden alltså. Den vällde över alla gränser. Tjejerna höll ihop inför överheten och var överens om att den där ”minst 40 år gamla gubben Lars” inte begrep ett dugg.

Ändå skavde orden. Han förminskade oss. De stora känslorna som jag kopplade till Dirty Dancing var nog inte riktigt okej. Det var kanske en tunn historia? Fluffigt kärlekstrams. Inte riktigt bra på riktigt. Så kände jag länge, fram till för ungefär fem år sedan. Nu blir jag bara mer och mer stolt för varje år som går över att säga att Dirty Dancing hör till mina absoluta favoritfilmer. Topp tre, minst.

För några månader sedan intervjuade jag journalisten och filmvetaren Julia Skott. Mot slutet av intervjun skulle jag stämma av en extra gång så att yrkestiteln blev rätt. På hennes blogg stod det att hon ”har en filosofie magister i filmvetenskap /…/ specialområde romantiska komedier.” Jag är 42 år och fostrad i den ironiska generationen. Självklart skämdes jag en aning när Julia fick förtydliga att hon faktiskt forskat på romantiska komedier.

– Det är något speciellt med kultur som liksom passerar i förbifarten, som vi konsumerar som underhållning. Den påverkar oss mer eftersom vi är så omedvetna och inte behöver anstränga oss för att tänka efter när vi konsumerar den, sa hon och det var inte alls svårt för mig att relatera.

EXAKT!
Det finns ju en anledning till att jag och oerhört många med mig fortfarande berörs. Jag kan se om filmen minst en gång om året och det har inte särskilt mycket med Patrick Swayzes rumpa att göra. Eller okej, lite kanske. Andra har gjort väldigt skarpa analyser, jag ska inte tjata om allt. Jag rekommenderar exempelvis DN:s Kristina Lindquists text från februari i år.

Så enormt mycket händer under filmens gång. Den omtalade aborten ”on a folding table with a dirty knife.” Aborter skildras nästan aldrig på film. Tjejen ångrar sig eller får mens, men inte i Dirty Dancing. Och de omvända könsrollerna, där 16-åriga Baby har det sexuella övertaget och Johnny tvekar och säger nej. Och föraktet mot fattiga från kyparen Bobby. ”Some people simply count more than others.” Och Babys uppbrott från fadern.

Det var precis som Julia Skott beskriver det. Jag och mina kompisar gick på bio för att bli underhållna. Vi ville se det alla snackade om, lyssna på musiken, se dansen. Vi var helt oförberedda när vi översköljdes av filmens starka budskap.

Och Lars… visst var du en bra lärare. Men när det gäller Dirty Dancing var du riktigt ute och cyklade.