Krönika: Om när en man tog rygg på mig en natt på väg från bussen

Kära man.

Då menar jag män i allmänhet. Även du som gärna skriker ”inte alla män” när feminister talar om strukturer.

Om du, man, kliver av bussen en varm sommarnatt (eller vilken annan natt eller dag som helst) – undvik att ta rygg på och gå typ en eller ett par meter bakom kvinnopersonen som också klev av samma buss. Särskilt om det bara var ni som klev av och gatorna i kvarteret är tomma.

Din blotta närvaro som person av manskön sprider tyvärr rädsla i en sådan situation. Detta oavsett om du aldrig krökt ett hårstrå på en kvinnas huvud eller om du hatar de män som skrämmer, kränker och överfaller. Det spelar heller ingen roll vilken hud- eller hårfärg du har.

Mitt förslag: Ta ditt ansvar – sakta ner eller gå över på andra sidan gatan. Skapa behörigt avstånd mellan er. Kanske särskilt om kvinnopersonen flera gånger tittar sig över axeln, på dig. Det betyder att hon noterat din närvaro och troligtvis känner sig rädd. Hon funderar kanske på om du tänker överfalla henne och om hon i så fall i förebyggande syfte ska ta av sig klackskorna och kuta och/eller skrika högt.

Att ta det ansvaret i en sådan situation innebär inte att du måste se på dig själv som en dålig person, däremot slipper kvinnan ta ansvar genom att med andan i halsen gå över på andra sidan gatan.

Och, nej, det går inte för en kvinna att avgöra vilka män hon inte behöver känna sig rädd för. Jag önskar att det fanns någon slags radar.

Krönika: Om en film som förminskats tillräckligt många gånger

Den är lätt att vifta bort som ”romantisk”, filmklassikern Dirty Dancing, som hade premiär för 30 år sedan. Det är okunnigt. Låt inte skönheten, kärlekshistorien, dansen och musiken lura er.

Att Dirty Dancing kallats lättviktare har aldrig känts okej, inte ens när jag var 13 år och gick i sexan. Jag glömmer aldrig den fredagskvällen. Salongen var full och jag drabbades av tunnelseende i 96 minuter, fylldes av det där smått överjordiska som jag därefter egentligen bara upplevt på Springsteen-konserter. På nattbussen sjöng jag och mina kompisar ”Mmmhm… time of my life, nananana” hela vägen hem och i skolan på måndagen satt vi och talade om upplevelsen.

Magister Lars kom fram och ville veta vad som hänt. Jag som älskade att läsa böcker sade att jag önskade att Dirty Dancing fanns som bok för då skulle jag kunna läsa den om och om igen. ”Nåja, den boken skulle nog bli ganska tunn” sa han.
Kränktheten!

Kränktheten som vällde upp inom mig i den stunden alltså. Den vällde över alla gränser. Tjejerna höll ihop inför överheten och var överens om att den där ”minst 40 år gamla gubben Lars” inte begrep ett dugg.

Ändå skavde orden. Han förminskade oss. De stora känslorna som jag kopplade till Dirty Dancing var nog inte riktigt okej. Det var kanske en tunn historia? Fluffigt kärlekstrams. Inte riktigt bra på riktigt. Så kände jag länge, fram till för ungefär fem år sedan. Nu blir jag bara mer och mer stolt för varje år som går över att säga att Dirty Dancing hör till mina absoluta favoritfilmer. Topp tre, minst.

För några månader sedan intervjuade jag journalisten och filmvetaren Julia Skott. Mot slutet av intervjun skulle jag stämma av en extra gång så att yrkestiteln blev rätt. På hennes blogg stod det att hon ”har en filosofie magister i filmvetenskap /…/ specialområde romantiska komedier.” Jag är 42 år och fostrad i den ironiska generationen. Självklart skämdes jag en aning när Julia fick förtydliga att hon faktiskt forskat på romantiska komedier.

– Det är något speciellt med kultur som liksom passerar i förbifarten, som vi konsumerar som underhållning. Den påverkar oss mer eftersom vi är så omedvetna och inte behöver anstränga oss för att tänka efter när vi konsumerar den, sa hon och det var inte alls svårt för mig att relatera.

EXAKT!
Det finns ju en anledning till att jag och oerhört många med mig fortfarande berörs. Jag kan se om filmen minst en gång om året och det har inte särskilt mycket med Patrick Swayzes rumpa att göra. Eller okej, lite kanske. Andra har gjort väldigt skarpa analyser, jag ska inte tjata om allt. Jag rekommenderar exempelvis DN:s Kristina Lindquists text från februari i år.

Så enormt mycket händer under filmens gång. Den omtalade aborten ”on a folding table with a dirty knife.” Aborter skildras nästan aldrig på film. Tjejen ångrar sig eller får mens, men inte i Dirty Dancing. Och de omvända könsrollerna, där 16-åriga Baby har det sexuella övertaget och Johnny tvekar och säger nej. Och föraktet mot fattiga från kyparen Bobby. ”Some people simply count more than others.” Och Babys uppbrott från fadern.

Det var precis som Julia Skott beskriver det. Jag och mina kompisar gick på bio för att bli underhållna. Vi ville se det alla snackade om, lyssna på musiken, se dansen. Vi var helt oförberedda när vi översköljdes av filmens starka budskap.

Och Lars… visst var du en bra lärare. Men när det gäller Dirty Dancing var du riktigt ute och cyklade.